Ormen Friske sett av en av båtbyggarna

Del av ett reportage av Sven Broman i Teknikens Värld med titeln "'Ormen Friske' var ett fuskverk!" (Nr 13, 1950, S. 8-9 o. 31). Avsnittet med Bachs uttalanden är komplett citerad.

'Ormen Friske' var ett fuskverk!

En dansk båtbyggare som var med om att bygga "Ormen Friske" redan från första dagen avslöjar häpnadsväckande brister i dess konstruktion. Det var inget vikingaskepp!

Jag var med och byggde "Ormen Friske" från första dagen till den sista, då vi sjösatte den och seglade till sportexpon i Stockholm, så jag vet verkligen dess brister. För den hade brister! Jag varnade väl hundra gånger för detta stora företag som slutade så katastrofalt. "Ormen" var en teaterkuliss och på sin höjd lämpad för seglatser på Djurgårdsbrunnsviken.

Den unge danske båtbyggaren Harry Bach berättar frispråkigt för Teknikens Värld. Han är utbildat båtbyggare, har gått i skeppbyggeriskola i Nyköbing i Danmark i nära fem år och har bl. a. varit med om att bygga 11 vikingaskeppsliknande fisketrålare i Köpenhamn. Och han läst massor av teknisk literatur om vikingafartyg som blivit hans stora kärlek.

- Men "Ormen Friske" var inget vikingaskepp! Hade det varit det, skulle det ledigt ha klarat en resa över Atlanten även i hårt väder, fortsätter Bach. "Ormen" var en utmärkt kopia till det yttre, men ett fuskverk inuti. Låt mig precisera:

1) Virket var undermåligt. Vikingarna använde ek, vi använde furu - dålig furu. Det var fullt av kvistar och det var inte naturkrökt. Man bör ha bättre material även om man bara ska bygga en eka!

2) Spantkonstruktionen var fullständig undermålig. Det är en oskriven lag att man skall använda naturkrökt virke till de s. k. knäna som ska ge stadga åt borden. Men inte nog med att knäna var av furu och rakväxta, de var dessutom inte i ett stycke utan delade med en skarv på mitten, vilket i katastrofal grad minskade styrkan i fartygets sidor.

3) Bordläggningen skedde på klinkvis, vilket var riktigt, men vikingarna hade en längsgående ås på sina bord som gav ett effektivt stöd samtidigt som de lät borden gå längre över varann. Alla "Ormens" bord var nitade, medan vikingarna använde djursenor, träspik och i viss mån järnspik. Det var senorna som gav vikingaskeppen deras elasticitet och det var på den punkten de var före våra dagars stumma båtskrov. "Ormens" sidor var alldeles hårda och fjädrade inte.

4) Bottenstockarna - som var också av furu (det fanns över huvud taget inte ett ekspån i hela fartyget och det enda träslag som förekom utom furu var al som använts till rorkulten (!) - var heller inte naturkrökta. De var ihopfogade i kölen och det fanns faktiskt risk att fartyget skulle gå mitt itu.

5) Styråran var ett provisorium. I sig själv var den korrekt utförd, men den satt inte som den skulle och redan på jungfruresan till Stockholm mankerade den. Jag var själv med då och fick hjälpligt laga den med en bult och faktiskt stå och hålla den i sitt läge hela tiden.

6) Årorna var under all kritik. De var tillverkade av gran men var gamla, f. ö. en gåva från svenska marinen. Vid sjösättningen ville en fotograf ta en bild av mig vid en åra. Jag råkade fälla den i marken ock åran gick av.

Varje båtbyggare inser att detta var väsentliga som gjorde att "Ormen" inte kunde betecknas som något sjövärdigt fartyg. Vi gjorde emellertid det bästa av situationen och alla dessa misshälligheter hade en ekonomisk bakgrund. Dessutom var vi tvungna att forcera arbetet. Fartyget var i och för sig bra byggt, men det var långt ifrån lämpat för några äventyrliga seglatser - det var en illuster uppvisningsbåt och inget annat.

Bara en sådan detalj som ormhuvudet i fören! Här gjorde vikingarna så att de borrade ett hål vid sidan om stäven och stack ner huvudet som undertill var försett med en lång spets. Sådant syns inte utvändigt. "Ormens" huvud var fritt fastnitat i fören - bl. a. med ett gångjärn - och gick mycket riktigt av långt innan Nordsjöresan börjat. Jag kom ut till Birka dagarna före avfärden, fick se det trasiga huvudet och frågade om jag kunde få låna några verktyg för att sätta fast det. Man förklarade emellertid att det fanns varken hammare eller spik ombord - och ändå var det klart för att segla! Ormhuvudet fick helt enkelt sitta och vicka.

Jag lade samtidigt märke till att många av spanten i fören var spruckna.

Efter den fruktansvärda katastrofen kanske mangen nu sätter vikingarnas skeppsbyggnadskonst i tvivelsmål, men det anser jag vara direkt fel. Deras fartyg var ytterst sjövärdiga och vi har fortfarande en hel del att lära av dem. Se bara på den danske skeppsingenjören Knud E. Hansen i Köpenhamn som byggt massor av fiskebåtar med ultramodern utrustning där inte ens radar saknas, men som fått vikingaskeppens linjer i arv och som gjorts mycket elastiska. De tål hög sjö - fartygssidorna böjs mjukt för trycket - men fordrar givetvis också kunniga seglare ombord.

Hur katastrofen gick till? Ja, jag har en mycket bestämd uppfattning om hur det måste ha skett. Jag tror inte att "Ormen" gick på något grund eller något liknande, då hade besättningen klarat sig. Min far var fiskare och jag har varit ute på de kritiska ställena på Nordsjön och känner till farorna. Nej, jag är övertygad om att det inte behövdes mer än att några kraftiga vågor slog in i båten - när vattnet sedan pressade mot sidorna inifrån trycktes dessa helt enkelt ut, kanske båda sidorna samtidigt. På grund av det dåliga virket och den farliga skarvningen i knäna blev det en ytterst känslig brottpunkt i "Ormens" sidor som omöjligt kunde motstå någon press.

Man hade kunnat klara detta genom att fälla ned masten och låta den vila på fören och bommen som lämpligen borde placeras tvärs över båten på mitten. Seglet hade man sedan kunnat breda över alltsammans så att det hela blivit som ett tält. Men då skulle man också ha haft ett drivankare, vilket lätt hade kunnat iordningställas av ett par åror. (Accentuering M. Braun)

Kommentar till Bachs vittnesmål:
Det extremt försvagade stället i kölen, som var orsakad av konstruktions- och byggfel och som senare gjorde att skeppet bröts itu i Nordsjön, nämns inte i reportaget fast det tydligen var synbart under bygget för alla. Kanske hade ärendet strukits i texten, eller kanske Bach inte längre hade det så tydligt i minnet som de förödande svaga ställena i spantarna och knäna. Det sistnämnda skulle vara lätt att förklara, eftersom spantkonstruktionen var mycket mera tidskrävande under byggandet och var hela tiden öppet synlig. Faktum är, att vid båda skeppshälfterna har sidorna gått bort tillsammans med de övre hälfterna av knäna, dvs. de bröts precis på de "ytterst känsliga brottpunkterna" som Bach har beskrivit dem. Det är dock mycket sannolikt att sidorna gick bort först efter kölbrottet och skeppets tudelning. Långt innan vågorna var tillräckligt höga för att slå in i båten, så var de starka nog för att dra itu kölen på sitt svaga ställe.
Avgörande för det underlåtna åtalet mot dem som var ansvariga för katastrofen skulle ha varit Bachs uttalanden, att han under byggnationen, på jungfruresan, och omedelbart innan den dödliga Nordsjöresan, hade hänvisat till att fartyget under inga omständigheter kunde betraktas som sjövärdig.

	Vittnesmål av Harry Bach, en av Ormen Friskes sex båtbyggare
Del av ett reportage av Sven Broman i Teknikens Värld med titeln "'Ormen Friske' var ett fuskverk!" (Nr 13, 1950, S. 8-9 o. 31). Avsnittet med Bachs uttalanden är komplett citerad. 'Ormen Friske' var ett fuskverk! En dansk båtbyggare som var med om att bygga "Ormen Friske" redan från första dagen avslöjar häpnadsväckande brister i dess konstruktion. Det var inget vikingaskepp! Jag var med och byggde "Ormen Friske" från första dagen till den sista, då vi sjösatte den och seglade till sportexpon i Stockholm, så jag vet verkligen dess brister. För den hade brister! Jag varnade väl hundra gånger för detta stora företag som slutade så katastrofalt. "Ormen" var en teaterkuliss och på sin höjd lämpad för seglatser på Djurgårdsbrunnsviken. Den unge danske båtbyggaren Harry Bach berättar frispråkigt för Teknikens Värld. Han är utbildat båtbyggare, har gått i skeppbyggeriskola i Nyköbing i Danmark i nära fem år och har bl. a. varit med om att bygga 11 vikingaskeppsliknande fisketrålare i Köpenhamn. Och han läst massor av teknisk literatur om vikingafartyg som blivit hans stora kärlek. - Men "Ormen Friske" var inget vikingaskepp! Hade det varit det, skulle det ledigt ha klarat en resa över Atlanten även i hårt väder, fortsätter Bach. "Ormen" var en utmärkt kopia till det yttre, men ett fuskverk inuti. Låt mig precisera: 1) Virket var undermåligt. Vikingarna använde ek, vi använde furu - dålig furu. Det var fullt av kvistar och det var inte naturkrökt. Man bör ha bättre material även om man bara ska bygga en eka! 2) Spantkonstruktionen var fullständig undermålig. Det är en oskriven lag att man skall använda naturkrökt virke till de s. k. knäna som ska ge stadga åt borden. Men inte nog med att knäna var av furu och rakväxta, de var dessutom inte i ett stycke utan delade med en skarv på mitten, vilket i katastrofal grad minskade styrkan i fartygets sidor. 3) Bordläggningen skedde på klinkvis, vilket var riktigt, men vikingarna hade en längsgående ås på sina bord som gav ett effektivt stöd samtidigt som de lät borden gå längre över varann. Alla "Ormens" bord var nitade, medan vikingarna använde djursenor, träspik och i viss mån järnspik. Det var senorna som gav vikingaskeppen deras elasticitet och det var på den punkten de var före våra dagars stumma båtskrov. "Ormens" sidor var alldeles hårda och fjädrade inte. 4) Bottenstockarna - som var också av furu (det fanns över huvud taget inte ett ekspån i hela fartyget och det enda träslag som förekom utom furu var al som använts till rorkulten (!) - var heller inte naturkrökta. De var ihopfogade i kölen och det fanns faktiskt risk att fartyget skulle gå mitt itu. 5) Styråran var ett provisorium. I sig själv var den korrekt utförd, men den satt inte som den skulle och redan på jungfruresan till Stockholm mankerade den. Jag var själv med då och fick hjälpligt laga den med en bult och faktiskt stå och hålla den i sitt läge hela tiden. 6) Årorna var under all kritik. De var tillverkade av gran men var gamla, f. ö. en gåva från svenska marinen. Vid sjösättningen ville en fotograf ta en bild av mig vid en åra. Jag råkade fälla den i marken ock åran gick av. Varje båtbyggare inser att detta var väsentliga som gjorde att "Ormen" inte kunde betecknas som något sjövärdigt fartyg. Vi gjorde emellertid det bästa av situationen och alla dessa misshälligheter hade en ekonomisk bakgrund. Dessutom var vi tvungna att forcera arbetet. Fartyget var i och för sig bra byggt, men det var långt ifrån lämpat för några äventyrliga seglatser - det var en illuster uppvisningsbåt och inget annat. Bara en sådan detalj som ormhuvudet i fören! Här gjorde vikingarna så att de borrade ett hål vid sidan om stäven och stack ner huvudet som undertill var försett med en lång spets. Sådant syns inte utvändigt. "Ormens" huvud var fritt fastnitat i fören - bl. a. med ett gångjärn - och gick mycket riktigt av långt innan Nordsjöresan börjat. Jag kom ut till Birka dagarna före avfärden, fick se det trasiga huvudet och frågade om jag kunde få låna några verktyg för att sätta fast det. Man förklarade emellertid att det fanns varken hammare eller spik ombord - och ändå var det klart för att segla! Ormhuvudet fick helt enkelt sitta och vicka. Jag lade samtidigt märke till att många av spanten i fören var spruckna. Efter den fruktansvärda katastrofen kanske mangen nu sätter vikingarnas skeppsbyggnadskonst i tvivelsmål, men det anser jag vara direkt fel. Deras fartyg var ytterst sjövärdiga och vi har fortfarande en hel del att lära av dem. Se bara på den danske skeppsingenjören Knud E. Hansen i Köpenhamn som byggt massor av fiskebåtar med ultramodern utrustning där inte ens radar saknas, men som fått vikingaskeppens linjer i arv och som gjorts mycket elastiska. De tål hög sjö - fartygssidorna böjs mjukt för trycket - men fordrar givetvis också kunniga seglare ombord. Hur katastrofen gick till? Ja, jag har en mycket bestämd uppfattning om hur det måste ha skett. Jag tror inte att "Ormen" gick på något grund eller något liknande, då hade besättningen klarat sig. Min far var fiskare och jag har varit ute på de kritiska ställena på Nordsjön och känner till farorna. Nej, jag är övertygad om att det inte behövdes mer än att några kraftiga vågor slog in i båten - när vattnet sedan pressade mot sidorna inifrån trycktes dessa helt enkelt ut, kanske båda sidorna samtidigt. På grund av det dåliga virket och den farliga skarvningen i knäna blev det en ytterst känslig brottpunkt i "Ormens" sidor som omöjligt kunde motstå någon press. Man hade kunnat klara detta genom att fälla ned masten och låta den vila på fören och bommen som lämpligen borde placeras tvärs över båten på mitten. Seglet hade man sedan kunnat breda över alltsammans så att det hela blivit som ett tält. Men då skulle man också ha haft ett drivankare, vilket lätt hade kunnat iordningställas av ett par åror. (Accentuering M. Braun) Kommentar till Bachs vittnesmål: Det extremt försvagade stället i kölen, som var orsakad av konstruktions- och byggfel och som senare gjorde att skeppet bröts itu i Nordsjön, nämns inte i reportaget fast det tydligen var synbart under bygget för alla. Kanske hade ärendet strukits i texten, eller kanske Bach inte längre hade det så tydligt i minnet som de förödande svaga ställena i spantarna och knäna. Det sistnämnda skulle vara lätt att förklara, eftersom spantkonstruktionen var mycket mera tidskrävande under byggandet och var hela tiden öppet synlig. Faktum är, att vid båda skeppshälfterna har sidorna gått bort tillsammans med de övre hälfterna av knäna, dvs. de bröts precis på de "ytterst känsliga brottpunkterna" som Bach har beskrivit dem. Det är dock mycket sannolikt att sidorna gick bort först efter kölbrottet och skeppets tudelning. Långt innan vågorna var tillräckligt höga för att slå in i båten, så var de starka nog för att dra itu kölen på sitt svaga ställe. Avgörande för det underlåtna åtalet mot dem som var ansvariga för katastrofen skulle ha varit Bachs uttalanden, att han under byggnationen, på jungfruresan, och omedelbart innan den dödliga Nordsjöresan, hade hänvisat till att fartyget under inga omständigheter kunde betraktas som sjövärdig.

Huvudsida