Ormen Friskes förlisning klarlagd efter 54 år: Konstruktions- och byggfel i kölen var dödsdom redan vid små vågor
En teknisk utredning av Martin Braun
April 2004
Det svenska vikingaskeppet Ormen Friske, en kopia av det berömda Gokstadskeppet från 800-talet, var den 22.6.1950 på väg från Elbes mynning till Rotterdam, när det råkade komma i en storm på Nordsjön och bröts isär. Alla 15 personer ombord miste livet.
Se också: båt och besättning två dagar före olyckan under passagen genom Kiel kanalen: Dok 1 och Dok 2.
Tillägnad
ättlingar till båtbyggarna och offren, vilka har rätt till information
och till
alla nuvarande och framtida vikingaskeppare
ättlingar till båtbyggarna och offren, vilka har rätt till information
och till
alla nuvarande och framtida vikingaskeppare
Ormen Friskes förlisning har tills idag ansetts som ouppklarad. Olyckan blev känd först när de två huvudvrakdelarna hittades vid de Nordfrisiska Öarna, akterskeppet utanför Pellworm (bild ovan till höger) och förskeppet mellan Amrum och Sylt.
Tre möjliga orsaker till olyckan har hittills diskuterats:
1) Skeppsbrott på grund av konstruktionsbrister vid uppkommande hög sjö,
2) Påkörd av en stor båt i mörker,
3) Krossad vid klippor eller i bränningar utanför den tyska Nordsjöön Helgoland, då bombövningar avskräckte manskapet från att söka skydd i Helgolands hamn.
Beträffande hypotes (2), så finns det inga spår på vrakdelarna i den riktningen, som till exempel färgrester eller skadat virke på brottställena. Hypotes (3) är grundad enbart på en fiskares vittnesmål, som är otillförlitligt av flera skäl och kan uteslutas på grund av tekniskt bevis. Hypotes (1) diskuterades utförligt i tidningarna omedelbart efter olyckan. Den hypotesen blev dock öppen, eftersom de svenska myndigheterna avstod från en haveriutredning.
De fotografier, som nyligen blivit tillgängliga, hade tagits av vrakdelarna bara ett par dagar efter olyckan och bevisar att hypotes (1) är den riktiga. De visar på vilka ställen skeppet bröts sönder, och i vilka riktningar de brytande krafterna har verkat. De visar också att orsaken var ett extremt försvagat ställe i kölen på en ytterst känslig punkt, nämligen på akterkanten av mastens fundament (kölsvinet). Denna anlagda brytpunkt var entydigt betingat genom felaktig konstruktion och oprofessionellt handverk vid skeppets byggnation.
a) Bottenplankor styrbord utsida: Brytkant på spant Nr 1 akter om masthålet,
b) Bottenplankor styrbord insida: Brytkant på (saknande) spant Nr 2 akter om masthålet,
c) Bottenplankor babord: Brytkant på (saknande) spant Nr 3 akter om masthålet,
d) Köl: Brytkant på aktersidiga ändan av kölsvinet.
Eftersom alla bottenplankor knäcktes rakt av på spantarnas aktersida, måste det ha funnits vikande rörelser av skrovet kring dessa spantar. Sådana rörelser äger rum hela tiden när skeppet länsar undan med drivankare och sjön lyfter för- och akterskeppet med vågtypiska tidsintervaller.
Efter kölens brott, som måste ha skett först av alla brott på grund av den extrema försvagningen på det här stället, hade skeppet i området av spantarna Nr 1 till 3 (akter om masthålet) inte längre någon "ryggrad". Efterföljande lyftande vågrörelser hade därför som oundviklig konsekvens att bottenplankorna bröts av på dessa spantar.
Plankorna Nr 2, 3, och 4 inte bara bröts på samma ställe, de splittrades också i längdriktning framåt, vilket gör det synbart att planka Nr 4 delvis har lossnat på skarven till den längre fram liggande anslutningsplankan. Plankorna Nr 1, 4, 5, 6, och 7 har skarvar på nästan samma ställe i kölens längd. Detta innebär att bara tre plankor, nämligen Nr 2, 3, och 8, till största delen var de som fick hålla ihop kölen på det här stället. Den omedelbara närheten av detta ställe till den aktersidiga ändan av kölsvinet (se förra bilden) betyder att de var särskilt belastade genom masten:
a) mastens tryck vertikalt på kölsvin och köl genom riggens spänning,
b) vikande rörelser av köl och skrov kring aktersidiga ändan av kölsvinet genom mastens framåtriktade drag på den aktersidiga riggen så länge skeppet var under segel.
Den oundvikliga konsekvensen av dessa omständigheter var, att kölen var dömd att rivas isär redan vid mindre sjö, kanske när vågorna nådde 2 meters höjd. Bilden visar att ingen skada genom stötning eller vridning syns, vilket hade skett vid en påkörning eller grundstötning. I stället handlar det om ett rent rivande itu, orsakad av dragkrafter i kölens längdriktning som alltid uppstår när det finns vågor och som illustreras i följande rörliga bild.
Dra musen
under
förskeppet
