Den 9 juli 1950, alltså 14 dagar sedan Ormen Friskes förskepp kunde beskådas i Hörnums hamnområdet på sydspetsen av den Nordfrisiska ön Sylt, kom en av ortens fiskare, Wilhelm Lass, till hamnkaptenen C. Kühl och lämnade ett vittnesmål om olyckan. Hans uttalande försöker flytta skulden för olyckan till det faktum, att vid middagstiden på stormdagen Nordsjöön Helgoland användes av det brittiska eller det amerikanska flygvapnet som övningsmål för bombfällningar.

De efterföljande bombteorierna togs över av hela fiskarkåren på den tyska Nordsjökusten och av den mycket aktiva Helgolandrörelsen, och de bidrog till att den brittiska regeringen år 1952 beslutade att återge Helgoland till Tyskarna. För alla som direkt eller indirekt hade med Ormen Friske att göra, var bombteorierna en ytterst välkommen förklaring. De kända bristerna i konstruktionen och den undermåliga planeringen och utrustning av resan, samt speciellt alla frågor gällande ansvar och skadestånd, kunde man på det här sättet mycket framgångsrikt tränga bort i bakgrunden.

En kritisk granskning av vittnesmålet skulle dock ha visat direkt att det inte var trovärdigt av flera skäl, och - framförallt - att det inte var förenligt med de givna omständigheterna på ren tekniska grunder.

1) Först 14 dagar efter det att Lass hade sett vrakdelar i sin hemmahamn och olyckan hade rapporterats utförligt i pressen, kom han på iden att lämna ett uttalande.
2) Flera formuleringar i inlägget väcker misstankar om, att det viktigaste för honom var att uppmärksamma de för honom och sina kollegor odrägliga förhållandena i och omkring Helgoland.
3) Gustav Wellnitz, som uppgav att han sett detsamma som sin chef Lass, blev inte utfrågad. Hamnkaptenen Kühl nöjde sig med att han lämnade in en generell bekräftelse av det vittnesmålet som hans chef hade gjort.
4) Lass hade vid tidpunkten av sin angivna iakttagelse i Helgoland, hamnens yttre pir och rykande skum, tillika en distans över 1200 meter, mellan sig och den angivna båten.
5) Det fanns under efterkrigstiden ingen som helst sjömärkning av Helgoland-hamnens södra infart. Därför var det från landsidan överhuvudtaget inte möjligt att se om ett fartyg befann sig inom eller utanför den smala sydinfarten. Den leder nämligen inte rakt mot hamnen, utan i vinkel.
6) Inlägget av Lass att han hade sett skeppet "tvärs sjön" vid en storm med 30 m/s beskriver ett läge som inte är tekniskt möjligt. Vid den givna sjön hade vågorna slagit in i båten direkt om den varit tvärs sjön.
7) Inlägget av Lass att han hade sett skeppet "under segel" vid en storm med 30 m/s beskriver ett läge som inte heller det är tekniskt möjligt. Redan vid mycket mindre vindhastighet hade det varit nödvändig att reva seglet så pass mycket att det inte längre varit synbart som segel under de givna förhållandena.
8) Två tekniska bevis talar dessutom för, att vid tidpunkten av den angivna iakttagelsen av Lass, Ormen Friske redan hade brutits itu sedan 5 till 6 timmar:
A) Seglet upphittades intakt och orevat. Detta tyder på en brottstidpunkt som ligger innan vindhastigheten nådde 15 m/s, och därmed långt innan den angivna iakttagelsen av Lass.
B) Sven Åke Persson var en av besättningsmännen vars lik hade hittats. Hans klocka hade stannat vid fem i sju på grund av skadad urverk. Vid sjutiden på morgonen den 22 juni utsattes Ormen Friske av en tilltagande sjö, som vid den tiden nådde våghöjder av 2 till 3 meter. Ett skeppsbrott då, alltså sex timmar innan den angivna iakttagelsen av Lass, skulle exakt stämma överens med de följder som var ödesbestämda genom kölens extremt reducerade hållbarhet.